Sverige digitaliserade utan att fråga hjärnan

Del 3 i serien Hjärnan, skärmen och skolan

I de två tidigare 1 , 2 delarna har jag skrivit om hur techbolagen designar för hjärnans äldsta strukturer och hur mobilen i sängen saboterar sömnen.

Men det finns en historia som behöver berättas om hur Sverige, med de allra bästa ambitioner, digitaliserade skolan utan att fråga sig hur hjärnan faktiskt lär sig.

Det är en historia om politik, prestige och en konsekvensanalys som aldrig gjordes.

“Sverige ska vara bäst i världen”

2017 beslutade regeringen om en nationell digitaliseringsstrategi för skolväsendet .

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) var tydlig: Sverige skulle ligga i framkant. Det skulle främja kunskapsutvecklingen och likvärdigheten. Programmering, datalogiskt tänkande, informationssökning och källkritik skulle in i alla ämnen, så tidigt som möjligt och för alla.

2018 gjordes nya läroplaner för förskolan med obligatorisk användning av digitala verktyg.

God ambition. Men som Sissela Nutley uttrycker det: utan förståelse för hur hjärnan lär sig, och utan konsekvensanalys.

Samma år kom Världshälsoorganisationen med rekommendationer som avrådde från skärmtid för de allra yngsta barnen.

Sverige gick alltså i rakt motsatt riktning mot WHO.

Forskaren som försökte stoppa det

Nutley berättar att hon var en av två personer som gick ut i media och försökte bromsa.

Hon hade själv gjort en av de mest ambitiösa studierna på förskolebarns datoranvändning. 4-åringar som slumpades till att träna olika datorspel. Studien publicerades i den vetenskapliga tidskriften Developmental Science (Bergman Nutley et al., 2011).

Resultatet? Det gick inte. Viss effekt på arbetsminnet, men inte på impulskontroll eller andra viktiga förmågor.

Ingen evidens för att det var lycksamt för alla. Snarare tvärtom.

Men det politiska tåget hade redan lämnat stationen.

Vad hände sedan?

LGR11 reviderades till LGR22 med digital användning i alla ämnen.

En uppföljande digitaliseringsstrategi togs fram som andades samma sak: mer användning, för att.

Den gången reagerade forskarsamhället. Flera forskarteam skrev remissvar som var så kritiska att strategin drogs tillbaka.

Det var rätt beslut. Men det lämnade ett vakuum.

Den gamla strategin hade löpt ut. Den nya kastades. Och sedan dess har Sverige ingen gällande nationell digitaliseringsstrategi för skolan.

Kursen har vänt

Det ska sägas: kursen har vänt.

Sedan 2022 har den liberala skolministern Lotta Edholm och regeringen tagit flera steg i rätt riktning. Den havererade digitaliseringsstrategin stoppades. Fysiska böcker och handskrivning har lyfts fram igen. Lågstadiet ska i huvudsak vara skärmfritt.

Nationella mobilförbudet i grundskolan träder i kraft den 1 juli 2026, med 95 miljoner i genomförandestöd. Och nya läroplaner är på väg som ska definiera digital kompetens med mer precision.

Det är bra. Och det är modigt, för det innebar att gå emot en stark politisk konsensus som rått i över ett decennium.

Men jag vill också vara ärlig: vi saknar fortfarande en samlad nationell strategi som utgår från lärande snarare än teknik.

Och det är i det vakuumet som varje kommun nu navigerar på egen hand.

Jag ser det i Örebro. Och jag hör det från kollegor runt om i landet.

Siffrorna som talar

Nutley refererar till PISA-data som borde få oss att stanna upp.

2023 uppgav sju av tio svenska femtonåringar att de använde datorn i skolan dagligen , jämfört med fyra av tio i OECD-länderna.

Hälften använde digitala verktyg minst tre timmar per dag. Två av tio på varje lektion.

Fyra av tio elever uppgav att de blev distraherade av digitala verktyg i klassrummet på nästan varje lektion .

I Japan var samma siffra fem procent.

Och resultatet? Sverige tappade kraftigt i både matematik och läsförståelse i PISA 2022 och rasade ner till samma nivå som bottenåret 2012.

Sambandet mellan digitalanvändning och skolresultat visade sig vara en kurva: både för lite och för mycket är negativt. Det finns ett lagom. Men Sverige låg långt över det.

Särskilt drabbade var barn till lågutbildade föräldrar. En-till-en-övergången, där varje elev fick en egen dator, var särskilt negativ för den gruppen .

Digitaliseringen som skulle öka likvärdigheten ökade istället klyftorna.

Vad Nutley vill att vi förstår

Det här handlar inte om att vara mot teknik. Nutley är själv forskare som använder digitala verktyg dagligen.

Det handlar om att förstå vad som händer i hjärnan när vi lär oss.

Lärande kräver ansträngning. Det kräver att vi riktar uppmärksamheten, bearbetar informationen i arbetsminnet och repeterar tills kunskapen sitter i långtidsminnet. Det är trögt arbete. Det är som att bygga hyllor i ett lager, för att använda Nutleys husmodell.

Digitala verktyg tenderar att göra det för lätt. Vi klickar på svar, kopierar och klistrar in, fotar av anteckningar. Vi googlar istället för att tänka.

Det som forskarna kallar Google-effekten: vi anstränger oss mindre när vi vet att informationen finns ett klick bort.

Och nu har AI satt det här i en helt annan nivå.

Det betyder inte att digitala verktyg inte hör hemma i skolan. Men det betyder att vi måste vara mycket mer medvetna om när de hjälper och när de stjälper.

Vad borde vi göra?

Som skolpolitiker i Örebro och som före detta lärare och pedagogisk systemutvecklare tänker jag att vi behöver tre saker:

Skolverket måste leverera en ny strategi som utgår från lärande, inte från teknik. Den förra strategin utgick från frågan “hur digitaliserar vi skolan?” Den rätta frågan är “hur lär sig hjärnan, och vilka verktyg stödjer det bäst?”

Vi behöver definiera digital kompetens ordentligt. Nutley påpekar att begreppet har varit otydligt i de svenska styrdokumenten. Att använda en dator är inte digital kompetens. Att förstå hur algoritmer påverkar oss, att kunna värdera information kritiskt, att veta när man ska stänga locket — det är digital kompetens.

Vi måste bevaka kärnuppdraget. Sverige har 14 procent (20-25 procent i Örebro) som inte klarar grundskolan och 25 procent som inte läser på grundläggande nivå. Vi ska absolut ha AI-literacy. Men vi måste också ha literacy.

Det går att använda digitala verktyg på ett bra sätt. Men vi måste bevaka de lärprocesser som är viktiga.

Det sa inte jag. Det sa eleverna själva, i Nutleys enkäter.

I nästa del tittar jag på den mentala tallriksmodellen och vad skolan kan göra för att stärka de skyddsfaktorer som ungdomar idag har brist på.