Sömnen vi stulit från barnen

Del 2 i serien Hjärnan, skärmen och skolan

I förra delen skrev jag om hur techbolagen designar sina produkter för att trigga hjärnans äldsta strukturer, och varför mobilförbudet i skolan är rätt. Men det finns en arena där kampen om barnens hjärnor pågår varje natt, och där vi vuxna ofta inte ens vet att vi har förlorat.

Det handlar om sömnen.

Var fjärde högstadieelev sover sex timmar eller mindre

När Sissela Nutley visar sin sömndata från Det Syns Inte blir det tyst i salen. Programmet finns idag i 350 skolor i Sverige, och eleverna fyller anonymt i enkäter om sina vanor. Datan omfattar elever från årskurs 7 till tredje året på gymnasiet.

Siffrorna är svåra att ta in. Från årskurs 8 och uppåt sover var fjärde till var femte elev sex timmar eller mindre per natt på vardagar. Fler flickor än pojkar. Nutley påpekar att den här typen av sömnbrist är förknippad med en dubblerad risk att utveckla ångest eller nedstämdhet inom ett år.

Sex timmar! Det är galet för lite tid för hjärnan att hinna vila och sortera dagens upplevelser. Om det pågår vecka efter vecka är riskerna stora. Det är ett kroniskt underskott som är extra allvarligt då hjärnan fortfarande utvecklas.

Mobilen i sängen: 2,5 gånger högre risk

Nutley ställer en enkel fråga i enkäten: var ligger din mobil när du sover? Alternativen är tre: i sängen, i sovrummet men inte i sängen, eller utanför sovrummet.

Ungefär var fjärde elev svarar att mobilen ligger i sängen. Var femte bland pojkarna. Och de som sover med mobilen i sängen har 2,5 gånger högre risk att hamna i gruppen som sover sex timmar eller mindre.

En tredjedel av tjejerna svarar att de scrollar minst en timme på mobilen efter att de har lagt sig. Bland pojkarna är det ungefär var femte.

Nutley drar en slutsats som borde få varje förälder att tänka till och göra några kollar till: “Många föräldrar tror att de säger god natt, sov så gott, och att sen är det bra. Men klockan är halvtolv, tolv, ett. För det finns en vana och ett belöningssystem som är hackat.”

Trappstegseffekten

Nutleys data visar ett tydligt trappstegsmönster. I varje årskurs, 7, 8 och 9, sover eleverna kortare ju närmare mobilen ligger. De som har mobilen i sängen sover minst, de som har den i sovrummet men utom räckhåll sover lite längre, och de som lämnar mobilen utanför rummet sover längst. Skillnaden är i snitt en timme eller mer per natt.

En timme för lite. Varje natt. Under hela högstadiet.

Det är skillnaden mellan en elev som orkar hänga med på lektionen och en som sitter och kämpar mot dimman. Mellan en tonåring som kan hantera en jobbig situation och en som faller ihop. Man är inte sitt bästa jag i sömnbrist, det vet alla vuxna som har vaknat klockan fyra och inte kunnat somna om.

Vad skolan kan göra

Den 9 april 2026 presenterade Folkhälsomyndigheten nya sömnrekommendationer för barn och unga, på uppdrag av regeringen. Tonåringar behöver 8–10 timmars sömn per dygn. Skärmar bör undvikas före läggdags. Mobilen bör lämnas utanför sovrummet. Det är samma budskap som Nutley har förmedlat i flera år, och nu har det myndighetsstöd.

Det här är inte skolans ensak. Men skolan har en unik roll, för det är en av de få platser där alla föräldrar faktiskt möts.

Nutley beskriver hur Det Syns Inte arbetar med just det: ta 15 minuter på ett föräldramöte. Visa sömndata. Låt föräldrarna gå ut i grupper och prata ihop sig. Vad ska vi ha för regler hemma? Hur gör ni? Det låter enkelt, och det är det också. Men effekten kan vara stor, för problemet med skärmvanor är att de är en nätverkseffekt.

Om alla andra får ha mobilen i sängen, då är ditt barn den enda som inte får det. Och det är ingen förälder som vill sätta sitt barn i den positionen. Men om föräldrarna i klassen pratar ihop sig, om det finns en gemensam hållning, då blir det lättare för alla.

Det är det Nutley menar med att rigga miljöer. Inte peka finger åt enskilda familjer. Utan bygga strukturer som gör det lättare att göra det som är bra.

Elevhälsans möjlighet

Nutley lyfter också elevhälsans roll. I det främjande och förebyggande uppdraget finns det utrymme att arbeta med sömnfrågor, att sprida kunskap, att erbjuda självskattning på skolnivå så att man vet hur eleverna faktiskt sover. Det Syns Inte erbjuder anonymiserade sammanställningar på gruppnivå, så att skolor kan se hur det ser ut och rikta insatserna rätt.

Jag tänker på det här i relation till Örebro. Vi har elever som kommer till skolan trötta, okoncentrerade, irriterade. Vi lägger resurser på att hantera symptomen. Men frågar vi oss ofta nog vad som händer mellan klockan tio på kvällen och sju på morgonen?

Sömn är inte glamoröst. Det låter inte lika spännande som AI i klassrummet eller nya digitala lärverktyg. Men om Nutleys data stämmer, och jag har ingen anledning att tvivla, så är mobilen i sängen en av de mest konkreta riskfaktorer vi kan göra något åt. Utan att det kostar en krona.

Det enda det kräver är att vi vuxna pratar med varandra. Och att vi faktiskt lyssnar på forskningen.

I nästa del tittar jag på hur Sverige digitaliserade skolan utan konsekvensanalys, och vad det har kostat oss.