Igår kväll i Örebro: Joel Halldorf om makten, det heliga och kyrkans roll i demokratin

I Immanuelskyrkan här i Örebro, där Johan Arenius , pastor och föreståndare, intervjuade Joel Halldorf om hans senaste bok.

Halldorf är professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan Stockholm och en av Sveriges skarpaste röster i skärningspunkten mellan tro, kultur och samhälle. Hans nya bok “Makten och det heliga” var kvällens utgångspunkt.

Notre Dame, 1793

Han startade i Notre Dame den 10 november 1793.

Revolutionärerna hade förvandlat katedralen till ett tempel för Förnuftet. Vitklädda dansare, filosofbyster, en eld tänd till det mänskliga förnuftets ära. Poängen var lika enkel som omvälvande:

Upplysningen avskaffade inte religionen. Den skapade nya religioner. Förnuftet, nationen, klassen, vetenskapen blev inte bara verktyg utan frälsningsberättelser.

De stora politiska rörelserna under 1900-talet hämtade sin energi ur just den strukturen. Hymner, helgdagar, martyrer, en vision om det förlovade landet. Det gav dem enorm kraft att riva det gamla och bygga något nytt. Men det rymde också sprängkraften som kostade miljoner liv.

Vakuumet

Och sen slutade vi tro.

Berlinmurens fall. Det ironiska 90-talet. Marknadsliberalismens triumf och politiker som stolt förklarade att de inte var ideologiska. Partimedlemskapet i Sverige rasade från 15 procent av befolkningen 1985 till under 2 procent idag.

Det skedde en sekularisering. Inte av religionen. Utan av politiken.

Halldorf kallar det ett vakuum. Och in i vakuum strömmar alltid någonting.

Det vi ser nu, i Washington, Moskva, Budapest och alltmer i Sverige, är att politiska krafter aktivt lånar kristendomens språk, symboler och narrativ. Inte för att de är troende i traditionell mening. Utan för att de förstår att religion ger den energi och känsla av det heliga som rationell förvaltningspolitik aldrig kan mobilisera.

Baptismens demokratiska arv

Jag har ett särskilt förhållande till Halldorf som akademiker. 2021 läste jag hans högskolekurs “Frikyrkorna och det demokratiska genombrottet” vid Enskilda Högskolan Stockholm . Det gav mig ett historiskt ramverk som kvällens samtal landade perfekt i.

För baptismens roll i Sveriges demokratisering är en historia som förtjänar att berättas.

Den 21 september 1848 döptes fem personer i havet vid Vallersvik i Halland. Efter ceremonin vandrade sällskapet till Borekullastugan strax inåt land, där de bildade Sveriges första baptistförsamling. F.O. Nilsson, som lett processen, dömdes senare till landsförvisning. Andra tidiga baptister fick fängelsestraff. Men rörelsen växte ändå.

Kampen baptisterna förde för religionsfrihet bidrog direkt till att Konventikelplakatet avskaffades 1858 och att dissenterlagen kom 1860. Det var inte bara religiösa segrar. Det var demokratiska segrar.

Baptismen bar på en teologisk övertygelse som fick politiska konsekvenser: en fri kyrka i en fri stat. Rätten att lyda Gud framför staten. Rätten att själv välja. Dessa idéer hade redan på 1600-talet format de engelska och amerikanska baptisternas kamp för religions- och yttrandefrihet, och de fick direkt inflytande på den amerikanska konstitutionen. I Sverige blev de en hävstång mot ett överhetssamhälle som inte var vant att vanliga människor organiserade sig och fattade gemensamma beslut.

Frikyrkorna, och baptisterna i synnerhet, var inte bara en del av demokratiseringen. De var mönsterbildande för den. Föreningsformen med protokoll, räkenskaper och demokratiska beslut. Möteskulturen där alla fick komma till tals. Studiecirkeln som övning i att argumentera och lyssna. Det spillde sedan över på nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen.

Det demokratiska ekosystemet byggdes alltså till stor del av folk som samlades kring en bibel i en baptistförsamling på 1800-talet.

Det personliga

Det är här det blir personligt för mig.

Jag är baptist, eller kanske mer precist: en som bär frikyrkans breda spektrum i ryggen. Jag är idag med i Equmeniakyrkan Betel Örebro , som har baptismen som en av sina grundpelare.

Men min uppväxt var inom Örebromissionen, där min pappa Flore var pastor och barnmötesledare, känd långt utanför sin hemförsamling.Med “Flores hörna” turnerade han runt om i hela Norden och nådde barn i en tid när frikyrkans barnverksamhet var en folkrörelse i sig.

Det är en tradition jag bär med stolthet.

Inte minst för att de svenska baptisterna hade kvinnlig och lika rösträtt inom församlingarna långt innan Sverige fick det i samhället i stort. En konsekvens av själva teologin: om alla är lika inför Gud har alla lika rätt att komma till tals.

Det har format hur jag förstår både tro och samhälle.

Kyrkans dubbla ansvar

Halldorfs budskap igår är att kyrkan nu har ett dubbelt ansvar.

Det första är att tydligt säga ifrån när kristendomen används som politiskt slagträ. Det är bara troende själva som kan göra den markeringen med trovärdighet. En journalist kan konstatera att något är politiskt. Men bara kyrkan kan säga: det här är inte kristendom som vi känner igen den.

Det andra är att kyrkan kan bidra till att restaurera demokratin nerifrån. Inte genom att erövra institutioner eller flockas kring politiker som lovar att stå upp för de kristna. Utan genom att vara den plats där människor övas i lyssnande, i att ta emot snarare än att ta, i tacksamhet snarare än i krav.

Nattvarden som övning i öppna händer. Bönen som övning i inre lyssnande.

Det låter abstrakt. Men det är i grunden radikalt i en tid när offentligheten domineras av det höga ropet och det snabba fördömandet.

Det är för övrigt exakt samma roll frikyrkorna spelade under det demokratiska genombrottet för hundra år sedan. Cirkelsamtalet, möteskulturen, konsten att lyssna och låta alla komma till tals. Det var inte bara andlig övning. Det var demokratisk träning.

Halldorf efterlyser inte något nytt. Han efterlyser ett historiskt minne.

Den religion han känner från Sverige luktar nygräddade lussekatter och handlar om att hjälpa grannen och ta emot flyktingen.

Biskop Mikael Mogren formulerade det träffande. Den levda, uthålliga, tjänande religionen. Långt ifrån dem som använder kristendomens namn som maktspråk.

Det är en distinktion vi behöver hålla levande.

Kvällen i Immanuelskyrkan påminde mig om varför det spelar roll.

Jag är också politiker, liberal i Örebro, och just nu befinner sig liberalismen i en tid när det blåser hårt. Populism och polarisering tränger undan det samtal som är demokratins kärna. Det är lätt att tappa fotfästet. Men kvällar som den här påminner mig om varför jag från början valde den ideologi jag valde. Liberalismen handlar ytterst om samma sak som Halldorf talar om: varje människas okränkbara värde och rätt att forma sitt eget liv. Det är värt att vara trogen, även i motvind.

Har du läst “Makten och det heliga” ? Vad tänker du kring religion och politik i vår tid?