Statlig skola förutsätter en stat man kan lita på

Jag var lärarstudent när Göran Persson (S) drev igenom beslutet 1989, och nybakad lärare vid Virginska skolan (som det hette då, numera Virginska gymnasiet) när kommunaliseringen trädde i kraft 1991.

Riksdagsbeslutet togs den 8 december 1989, med röstsiffrorna 162–157. Från den 1 januari 1991 var skolan kommunernas ansvar.

Det var ett av de större misstagen i modern svensk utbildningspolitik.

Vi såg det komma

Jag var lärarstudent och sympatiserade starkt med protesterna. Vi såg problemen tydligt.

Skolan skulle bli ojämlik. Resurser och förutsättningar skulle skilja sig åt beroende på vilken kommun man råkade bo i. Läraryrkets status skulle sjunka. Elever med särskilda behov skulle inte få det stöd de behövde.

Lärarnas Riksförbund hade sagt precis det redan 1986 , i dokumentet “Därför avvisar lärarna en kommunalisering”.

I oktober 1989 tågade tusentals lärare till Utbildningsdepartementet med tiotusentals namnunderskrifter. Sedan strejkade de i fem veckor. Det hjälpte inte.

Mycket av det vi befarade besannades.

Det var medvetet

I sin självbiografi Min väg, mina val (2007) skrev Göran Persson om varför lärarna protesterade:

“Den statliga kopplingen gav dem en högre status i förhållande till andra kommunalanställda.”

Det var alltså medvetet. Statusen skulle ned. Den gick ned. Och med den gick läraryrkets attraktionskraft, rekryteringen och till slut kunskapsresultaten.

Mitt första klassrum – innan stormen

Min lärargärning hade börjat lite tidigare, under 1980-talets senare hälft. Jag fick möjligheten att gå in i ett spännande forskningsprojekt drivet av Börje Stålhammar , min lärare i metodik vid dåvarande Musikhögskolan i Örebro.

Projektet handlade om samspelet mellan grundskola och musikskola i klassrumsmiljö och kom att kallas GRUMUS (Grundskola–Musikskola i samverkan). Det mynnade ut i hans avhandling 1995: Samspel. Grundskola–Musikskola i samverkan , disputerad vid Göteborgs universitet.

Roligt att börja sin lärargärning redan innan man var färdigutbildad.

Dags att återförstatliga?

En skribent skriver idag i Nerikes Allehanda att det är dags att förstatliga skolan. Det håller jag med om, och jag har själv skrivit ett svar som finns att läsa på NA .

Men jag vill lyfta en farhåga som sällan nämns i den debatten.

Statlig skola förutsätter en stat man kan lita på.

Verktyget kan vändas

En statligt styrd skola i en fungerande demokrati är guld värd. Likvärdig, välfinansierad, fri från kommunalpolitikens nycker.

Men staten kanske inte alltid är vänlig. Vad händer om vi får en regering vars mål med skolan inte är bildning utan konformitet?

Se på Ryssland. Efter invasionen av Ukraina 2022 har inslagen av “patriotisk fostran” i skolan ökat tydligt. Lärare har uppmanats att dokumentera och rapportera aktiviteter, och elever deltar i ceremonier, uniformerade inslag och organiserade manifestationer med statliga budskap.

Vladimir Putin har också skrivit under lagändringar som stärker inslaget av militär och patriotisk utbildning i skolan.

SVT visade redan 2023 hur det kan se ut inifrån , via en lärare som smugglade ut dokumentation innan han flydde landet.

En centraliserad skola är ett kraftfullt verktyg. Frågan är vem som håller i det.

Därför behövs liberalismen

Liberalismen är den starkaste garanten för ett skolväsende som värnar rätten att tänka fritt och bygger in skyddsvallar mot den stat som vill forma snarare än bilda.

Men frågan gnager. Kommer Liberalerna ha kraft nog efter valet?

Ett litet parti i en stor koalition

I en demokrati måste man vara beredd att kompromissa, men det finns gränser.

Under den här mandatperioden har Liberalerna i regeringen fått släppa på saker jag uppfattar som grundläggande. De sänkta bidragen till studieförbunden är ett sådant exempel.

I budgeten för 2024 drogs anslagen ned med 250 miljoner kronor. Totalt försvinner en tredjedel till 2026 .

Studieförbunden har burit folkbildningen, det fria samtalet och den demokratiska möteskulturen i över hundra år. Att just vi skulle gå med på att skära där förstår jag inte. Det var ingen stor budgetpost och för mig blev det mer av symbolpolitik än vad som krävdes för att få budgeten att gå ihop.

Det finns ett mönster i historien. Stater som rör sig mot auktoritärt styre brukar tidigt gå efter det fria bildningsväsendet. Inte alltid av budgetskäl. Utan för att oberoende mötesplatser där människor lär sig tänka och ifrågasätta är besvärliga att ha.

Sverige är inte där. Men riktningen oroar mig.

Liberalismen behövs, och alla vi som tror på den behöver vara på plats. I en regering är liberalerna garanten för en bra skolpolitik. Så måste det fortsätta vara, oavsett vilka man samarbetar med. För min del fokuserar jag på det lokala politiska uppdraget i Örebro kommun . Skolan är trots allt kommunalt styrd än så länge.