Din hjärna hänger inte med!

Del 1 i serien Hjärnan, skärmen och skolan

Jag lyssnade nyligen på hjärnforskaren Sissela Nutley föreläsa. Nutley är disputerad i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska Institutet , vetenskapligt ansvarig för skolprogrammet Det Syns Inte och författare till boken Distraherad (Natur & Kultur, 2019/2022). Hon är en av de svenska forskare som tydligast kopplar ihop neurovetenskap med det som händer i våra klassrum och i våra barns sovrum.

Mycket av det hon sa kände jag igen sedan tidigare. Men att höra henne lägga fram det samlat, med färsk data, skärpte bilden. Min oro bekräftades återigen. Och ilskan växte.

150 miljoner år mot sju års apputveckling

Nutley börjar med hjärnans äldsta delar. Det limbiska systemet, ungefär 150 miljoner år gammalt, som styr våra emotionella drivkrafter: nyfikenhet, belöningssökande, rädsla. Det här är strukturer som har hjälpt oss att överleva. De reagerar blixtsnabbt, de är högt automatiserade och de har ett enda mål: att vi ska klara nästa sekund.

Ovanpå det har vi pannlobsfunktionerna. De hjälper oss att planera, tänka långsiktigt och reglera impulser. De har funnits i sin nuvarande form i ungefär 40 000 år. Det låter länge. Men i förhållande till det limbiska systemets 150 miljoner år är de nykomlingar. Och i konfliktsituationer förlorar de oftare än vi vill erkänna.

Här blir det intressant, för det limbiska systemet mognar tidigt i livet. Pannloberna mognar inte klart förrän vid 20–25 års ålder. Så under hela uppväxten, och särskilt tonåren, har barnen ett kraftfullt gaspedalsystem och en broms som fortfarande är under utveckling.

Nutley beskriver det med en enkel men träffande poäng. Man kan ha ett fantastiskt samtal med en 16-åring. Resonera klokt om allt möjligt. Komma överens om rimliga gränser. Och nästa dag är det som om samtalet aldrig ägt rum. Inte för att tonåringen är dum eller ovillig. Utan för att i det ögonblick det gäller kan frontalloben inte alltid ta kommandot över de limbiska impulserna.

Jag kände igen mig. Inte bara som förälder utan som före detta lärare. Det där samtalet som man trodde landade, men som försvann i konkurrensen med allt annat som pockar på en tonårings uppmärksamhet.

“It’s a race to the bottom of the brain stem”

Och det är här det blir riktigt obehagligt.

Nutley refererar till ett uttryck som myntades av Tristan Harris , tidigare designetiker på Google: “It’s a race to the bottom of the brain stem.” Techbolagen tävlar om att komma så djupt ner i hjärnans äldsta strukturer som möjligt. Där vi inte kan styra med vilja. Där vi går på instinkt.

Det är inte en olyckshändelse att TikTok fångar en ny användare efter ungefär 260 videos, eller 35 minuter. Interna dokument som läckte via en stämningsansökan i Kentucky 2024 visar att det är en designmålsättning. Algoritmen läser av att du stannar upp en sekund i flödet, ibland bara för att du reagerar med obehag, och anpassar omedelbart vad den visar dig härnäst.

Affärsmodellen är enkel. Ju längre du stannar, desto fler annonser ser du, desto mer data genererar du. Tiden är produkten. Och verktygen som används för att fånga den tiden är designade för att trigga exakt de delar av hjärnan som vi vuxna har svårt nog att hantera, och som barn och ungdomar ännu inte har utvecklat kapaciteten att stå emot.

Det är en sak att veta det intellektuellt. Det är en annan sak att höra en hjärnforskare lägga fram det med data och utan omsvep.

Varför mobilförbudet den 1 juli är rätt

Den 1 juli 2026 träder det nationella mobilförbudet i kraft i grundskolan. Mobilerna ska samlas in vid skoldagens början och lämnas tillbaka när eleverna går hem. De flesta skolor gör redan det, men nu blir det lag.

Jag har följt den här frågan både som 2:e vice ordförande i Grundskolenämnden i Örebro och med en bakgrund som under tio år var pedagogisk systemutvecklare inom gymnasieskolan, där jag bland annat designade lärmiljöer för elever på Medieprogrammet. Jag tycker det är rätt. Det handlar inte om teknikfientlighet. Jag har själv byggt digitala lärmiljöer och vet vad tekniken kan ge när den används med omsorg. Men det handlar om att rigga miljöer som ger barns hjärnor en rimlig chans.

Nutley visar data från en norsk studie av 477 skolor som gradvis infört mobilfritt. Effekterna var tydliga: positiva effekter på betyg för flickor, bättre psykisk hälsa, minskad mobbning. En stor amerikansk studie som Nutley hänvisade till, med 40 000 ungdomar, visade samma mönster. Första året lite gnäll, sen positivt välmående.

Svensk forskning med accelerometermätare visar dessutom att eleverna helt enkelt rör sig mer på rasterna när mobilerna är borta. De går ut. De pratar med varandra. Någon kanske till och med hoppar hopprep, vad vet jag.

Men, och det är viktigt: mobilförbudet räcker inte. Att ta bort någonting skapar ett tomrum. Och som alla som jobbat i skolan vet, tomrum fylls snabbt av det som finns till hands. Skolan måste också erbjuda något. Trygga vuxna på rasterna. Aktiviteter. Miljöer som gör att det faktiskt blir roligt att vara ute.

Vuxna som riggar miljöer

Nutley använder ofta ordet “rigga”. Rigga miljöer så att det blir lättare att hamna i de beteenden som är bra för oss på sikt. Det är motsatsen till att säga “du borde veta bättre” till en 14-åring vars frontallob fortfarande är under konstruktion.

Det gäller i skolan. Det gäller hemma. Och det gäller i politiken.

Som skolpolitiker i Örebro tänker jag ofta på det här i termer av vad vi faktiskt kan besluta om och påverka. Mobilförbudet är en pusselbit. Men det finns fler: hur vi organiserar elevhälsan, hur vi stödjer föräldrar, hur vi ser till att fritidsverksamheten erbjuder alternativ till skärmen.

Vi kan inte ändra på att det limbiska systemet är 150 miljoner år gammalt. Men vi kan sluta låtsas att barn ska klara sig själva mot algoritmer som är designade av de smartaste ingenjörerna i världen för att hacka just det systemet.

Det handlar inte om att vara bakåtsträvare. Det handlar om att ta barns hjärnor på allvar.

I nästa del tittar jag närmare på vad Sissela Nutleys sömndata visar, och varför mobilen i sängen kanske är den enskilt viktigaste frågan vi borde prata om på föräldramöten.